Vi har en helt underbar förstoring i svartvitt på Winnie på väggen i köket.
Jag pratar med henne nästan varje dag, där är hon med oss hela tiden och har koll på vad som händer.
Tänk att det redan har gått tre år sedan vår älskade Winne somnade in.
Hennes sista dag blev den 26 november 2007.
Vår goa glada spralliga Winne blev nästan 10 år.
Det går nästan inte en dag utan att man tänker på henne.
Winne var en mycket snäll hund som alla älskade.
Hon levde ett mycket aktivt liv där hon fick följa med oss och mina föräldrar överallt.
Winne älskade min pappa otroligt mycket och han henne lika mycket.
Min pappa var den som fick följa med henne i hennes sista dag.
Winnie fick ett flertal tumörer på kroppen sommaren 2007.
De blev så stora en del så att de sprack.
Hon opererades i juni månad och allt blev bra.
Hon mådde väldigt bra hela tiden och var aldrig påverkad av sina tumörer.
Några månader senare så kom det nya tumörer på henne lite överallt.
Jag ville röntga henne för att se så hon inte hade några tumörer på sina inre organ.
Allt så bra ut och det visade inte någonting.
I början av november märkte man att hon fick svårt att äta sin mat.
Hon hade svårt att svälja den så vi började blöta upp den.
Då gick det bättre för henne att äta.
Winne var fortfarande väldigt pigg och glad.
Några dagar senare märkte vi också att hon fick tungt att andas när hon ansträngde sig.
Den 25 nov var jag ute och gick med Athos o Winnie då hon plötsligt började kräkas massor av blod.
När jag kom hem så ringde jag vetrinären som tyckte jag skulle komma med henne med en gång.
Men jag kunde inte, jag var själv hemma.
Jag visste vad som skulle hända.
Jag kände det inom mig att detta var hennes sista tid i livet.
Nicke som var i Borås med jobbet var ju inte hemma.
Han skulle vara där ytterligare några dagar.
Därför fick jag komma när jag ville dagen efter.
Min pappa och Athos följde med mig ner till vetrinären.
Winnie röntgades och det visade sig att hon hade en stor tumör i halsen.
Hon hade bara några dagar kvar att leva trodde vetrinären och då under plågsamma förhållande.
Därför fick Winnie en lugnande spruta och därefter fick hon somna in i mitt knä där jag satt på golvet.
Tur att pappa var med som tog hand om det praktiska.
Nicke fick följa Winnies sista tid genom sms som jag skickade till honom.
Han önskade att han fick vara med hennes sista dagar i livet.
Jag var väldigt bekymrad över hur Athos skulle ta att Winnie inte fanns kvar.
Vetrinären frågade om jag hade honom med och det hade vi ju.
Hämta honom sa de då så får han lukta på Winnie.
De känner att de inte finns kvar sa vetrinären.
De gör ett avslut.
Pappa hämtade in honom och Athos traskade in och luktade på Winnie en liten stund och klev sedan rätt över henne som om hon inte fanns.
Han var kvar med mig en stund hos Winnie, men det var precis som hon inte fanns i rummet för honom.
Han har aldrig letat efter henne eller på något annat vis saknat henne sedan.
Winnie var en väldigt, väldigt snäll hund som alltid var till lags.
Inte en enda gång hon sa till Athos när han bet och drog henne i ben o öron när han busade.
Han drog henne i öronen så hon fick sk. blodöra.
Bägge öronen var som fyllda ballonger med blod.
Snälla dumma Winnie!!
Winnie var ofta med mina föräldrar när de åkte upp till Västerbotten (där deras föräldrarhem finns).
Hon älskade friheten där uppe.
Pappa tillbringar väldigt mycket tid där uppe och kan vara borta i flera månader.
Det hände att Winnie var med honom under denna tiden.
En vinter när hon var med så satt hon ute på farstubron och luktade o spanade ut över åkrarna.
(det finns mycket vilt i skogen runt omkring)
Hon satt så länge att pälsen frös fast i trappan.
Pappa erbjöd henne att komma in flera gånger men det var hon inte alls intresserad av.
Hon ville sitta kvar och lukta på alla goa dofter.
Winnie fick mycket av vår tid trots att hon fick en "lillebror" när hon bara var 5 månader gammal.
Det var nämnligen Herman som föddes på sommaren 1998.
(Så småningom kom "lillasyster" Isabella också.)
Vi la ner mycket tid på brukshundsklubben och träning hos uppfödarna med henne.
Winnie är en hund som alltid kommer att ha en speciell plats i mitt hjärta.
Jag saknar henne massor trots att man har haft ett flertal "flattar" så är det henne man saknar mest av någon konstig anledning.
Varje gång jag ser en "flatte"så känner jag att någon gång i min framtid kommer jag ha en till.
Det är en helt underbar ras.
Saknar henne så !!
Älskade Winne